kingoffools.blogg.se

Jag åker över barndomens åkrar.
Springer över barndomens fält.
En liten bit finns alltid kvar.
Någonting fattas mig.
Rallarrosorna ler sneda leenden, vädjar om att bli omhändertagna.
Hjärtat slår i takt med finsk nationalsång,
hindras av hjärnan byggd på svenska värderingar.

Står sen på ett torg i natten så där lagom berusad och försöker skaka av mig den människan Den som ger upphov till ångest.
Lämnar denna någon - ensam.
Och även fast det kunde inneburit hur många privilegier som helst så finns där bara en tanke:
Hör inte hemma här.
(sluta låtsats nu)

Står sedan någonstans, någon gång
på mitten av en tröskad äng (som bortglömd bokstav i det finska alfabetet)
Myggbiten Sönderäten Slukad
Och det som finns kvar är rött och kliar För vill inte tillbaka till det som bokstaveras verklighet, för i tillståndet påhitt finns utrymme för drömmar och fantasier om vad som skulle kunna vara den bättre verkligheten

Vaknar upp ur dvalan till kyrkklockors slag I en annan stad (den soligaste staden)
Slår mig ned på samma torg som tidigare
denna gång i ensamhet och dagsljus
Blickar ut över det okända vakuumet och inser att:
lite av både och Lite så där lagom Lagom är bäst Som vi säger här hemma
Jag är B:et i det finska alfabetet