Sommarpoesi
Sen står man på ett torg i natten så där lagom berusad.
och man försöker skaka av sig den fysiska varelsen
den som ger upphov till ångest.
Så man lämnar denna någon,
ensam.
Och även fast man skulle ha fått hur många privilegier som helst så finns där bara en tanke:
jag hör inte hemma här.
(sluta låtsats nu)
Sen står man någonstans, någon gång
på mitten av en tröskad äng.
Myggbiten
Sönderäten
Slukad
Och det som finns kvar är rött och kliar
För man vill inte tillbaka till det som bokstaveras verklighet
för i tillståndet påhitt finns utrymme för drömmar och fantasier
om vad som skulle kunna vara den bättre verkligheten
sen vaknar man upp ur dvalan till kyrkklockors slag
i en annan stad (den soligaste staden)
och man slår sig ned på samma torg som tidigare
denna gång i ensamhet och dagsljus
och man blickar ut över det okända vakuumet och inser att:
lite av både och
lite så där lagom
lagom är bäst
som vi säger här hemma
